Vad som fick mig att komma i form – inte det alla sa fungerar

Att komma i form har länge varit en nöt att knäcka för mig. Jag har vantrivts med mig själv. Till slut insåg jag att jag inte ens ville gå på spa på grund av att jag kände mig så missnöjd med min kropp! Och det värsta av allt – jag visste inte hur jag skulle göra något åt det! Jag som skrivit om hälsa i många, många år!

Nu fnyser kanske någon men som trött småbarnsmamma som närmar sig det magiska medelålders-strecket med stormsteg och brottas med annalkande hormonsvängningar som bestämt håller fast vartendaste gram fett har det inte varit självklart. Jag är självklart påläst så hur andra gör vet jag förstås, men vi är alla unika individer. Hur jag skulle kunna komma i bättre form kändes som en gåta. Vad skulle fungera för mig?

Men varför, varför var det viktigt kanske någon undrar bara för att jag inte vägt 200 kg (eller ens 100 kg). Fåfänga? Hälsa? Kroppshets? Självrespekt? Definitivt ja på det sistnämnda.
Klart att det också finns lite fåfänga bakom ett sådant mål, och det kan väl vara okej. För hälsan – absolut! Jag ville inte känna av ett förtidigt åldrande, ge upp och bli helt försoffad!

Jag insåg i alla fall till slut, att det faktiskt var viktigt för mig att komma i form igen. Att jag måste prioritera det för att må bra med mig själv. Och jag skriver ”komma i form igen”, för förebilden är tagen strax efter min andra graviditet som var det som fick mig att gå upp – visserligen helt normalt i vikt – men utan att tappa kilona. Jag hade en 4-månaders baby och en pojke på 6 år att ta hand om, jag själv kom inte direkt i första hand…

Lättare, fastare, starkare

På ett sätt känner jag mig nästan elak mot mig själv att jag lägger upp en så osmickrande bild på mig själv som den till vänster ovan, men jag vill komma ihåg att jag faktiskt kommit en bra bit, särskilt de dagar då det känns som att allt står still. Och någonting har äntligen hänt! Och jag hoppas att det är tydligt vad ”något” är…

Jag känner mig lättare, fastare och starkare. Nu orkar jag busa timtals med mina barn! Det känns helt underbart och jag har bara mig själv att tacka. Det finns ingen dyr PT bakom resultaten, ingen fancy viktklubb med hög månadsavgift, ingen annan. Än mig själv.

Men! Och detta är viktigast av allt. Jag vill INTE uppmana till någon kroppshets. För bara några dagar sedan gick en branschkollega bort i anorexia och det stör och smärtar mig djupt. Hennes sjukdom engagerade mig på riktigt (läs blogginlägget om att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt), även om det inte var uppskattat från hennes håll.

Alla bär ansvar för sitt eget liv

Jag har den största respekt för att det finns ”triggers” for dem med olika ätstörningar och sjukdomar där självbilden tappat kontakt med verkligheten. I detta specifika fall försökte jag ihärdigt och upprepade gånger sträcka ut en hand för att bara mötas av den manipulativa kyla som vederbörande blivit så bra på för att få vara ifred. Det tog till slut stopp även för mig, jag blev ledsen, hon vann. Jag hade varnat vad som skulle hända om hon inte ändrade sitt slut att leva. Bönat och bett. Bett att få vara hennes vän, att få hjälpa. Hon ville inte och jag fick rätt. Åh vad jag hade önskat att jag haft fel.

Är det då osmakligt av mig att visa upp detta just nu? Jag har tänkt och kommit fram till att; nej. För det var just det, att ansvaret inte var mitt utan hennes. Precis som vi alla har ansvar för våra egna liv. Och hur sorgligt det än är ska ingen behöva förminska sig själv eller sitt eget liv på grund av någon annan. Komplext jag vet och det kan låta hårt men jag tycker så, och det finns förstås fler anledningar och erfarenhet och historia till att jag skriver såhär. Vi får ta det en annan gång dock. I alla fall känns det inte fel att få vara glad över att ha kommit i bättre form samtidigt som jag kan tycka det är bedrövligt och fruktansvärt att någon annan (i min perifera närhet) svält sig till döds och inte sett någon annan utväg.

Universallösningen kanske inte finns

En poäng är också att jag inte gått på diet, bantat, inget sånt. Jag har nog allt försökt (!) bara för att märka att det inte fick önskad effekt för mig. Knappt någon effekt alls faktiskt.

Kanske var jag inte ihärdig nog. Kanske gav jag upp för snabbt. Kanske lärde sig inte kroppen att ställa om sig efter de olika kurerna jag testat. Kanske passade det inte mig. Kanske spelar min sköldkörtelproblematik in. Inget kändes i alla fall rätt, och inget funkade mer än pyttelite och tillfälligt, så jag la alltid av. Gå hungrig är inget för mig och att äta ensidigt gillar jag inte heller. Jag älskar mat!

Nä det som faktiskt gett störst effekt är ironiskt nog det alla ”diet- och hälsogurus” säger INTE ska fungera; träning. Hur många gånger har jag inte hört och läst det: ”man kan inte gå ner i vikt/komma i form av träning, det som spelar roll är vad man äter”.

Det låter rätt, sant och helt logiskt så jag har trott på det: man kan inte träna sig i form, bara äta sig i form (plus, minus, genom att skapa ett kaloriunderskott). Ändå, here I am! Jag kan plötsligt ha kläder jag tidigare inte kom i, jag ser att min kropp har ändrats.

Jag äter kolhydrater, godis, glass, bakverk, feta gräddsåser, snacks och dricker vin. Allt i en salig blandning! Men – förstås inte jämt eller dagligen, och däremellan får jag i mig en väldans massa nyttigheter! Min saliga lycka är nog just det, att jag hör till den sällsynta sort som faktiskt kan få cravings efter grönkålssmoothie och spenatsoppa, det är sant!

Träningen satte fart på kroppen

Men det som fått det att lossna på riktigt är – träningen. I somras började jag springa dagligen och håller på än. Det kallas att göra en runstreak. Jag springer inte långt (utom ibland), inte snabbt (utom ibland) men jag springer. Drar ut en sväng och lufsar varje dag. Oavsett väder, humör, mående och lust/olust så springer jag. Jag behöver inte fundera på OM jag ska ut för det är redan bestämt. När jag väl tagit mig ut får jag se vad kroppen säger; kort eller kortare? 😉

Imorgon blir det sjuttionde dagen i rad jag springer! Och det är inte för att gå ner i vikt utan för att bygga upp en grundork, en skön känsla av att veta att jag har en kropp som håller, är hyfsat i trim och funktionell.

Visst styrketränar jag lite också, men inte på gym utan bara hemma, i det stora hela gör jag ingen spektakulär uppoffring. Det bara hände, men det tog ungefär två månader för det att hända! Plötsligt hade den eviga ”magkulan” som jag trodde jag skulle få dras med resten av livet minskat. Börjat gå ner, sjunka, lägga sig. Lite i taget tills jag kunde se det. Nu kanske jag ska slippa få frågan ”när tredje barnet kommer” (som jag faktiskt fått)!

Kanske hade det varit samma sak med de olika dieterna som så många svär vid att de funkar, om jag hade orkat kämpa på. Om jag hade hållit ut i ett par månader. Men vet ni, då springer jag hellre! Det är kul och hälsofördelarna är många. Att jag snart kanske kommer kunna bära några av alla mina +70-nånting klänningar igen – bara en sådan sak! 😉

Sammanfattande råd

Mitt viktigaste råd och sammanfattning blir i alla fall detta:

*Älska och respektera dig själv så pass mycket att du kämpar för det du vill uppnå, oavsett vad det är.
*Vill du få resultat måste du lägga ner tid på det, och göra det med regelbundenhet.
*När du hittat nyckeln till ditt mål: ge för Guds skull inte upp, glöm inte bort vad som fick dig dit och klappa dig själv på axeln. Och låt ingen få ta ifrån dig din känsla av att allt är möjligt!

Vill du följa min fortsatta hälsoresa på instagram, så gör det HÄR. Mitt konto heter precis som sajten @spabanken