Får man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt?

Livet borde ha en sådan här knapp för svåra tillfällen.

Jag känner mig ledsen. Jag har försökt hjälpa någon, vara en bra vän, en god medmänniska, men har fått kalla handen. Det var i och för sig väntat, det är inte alltid man vill ha hjälp – eller tror sig behöva den – men det är inte heller alltid man själv inser att man har ett behov av det…

Jag pratar i gåtor, jag vet. Jag ska försöka förklara utan att lämna ut någon. Okej, någon i min närhet (egentligen i min periferi) mår inte bra. Vanligtvis kanske man hade tänkt ”det är inte min business, jag ska inte lägga mig i” men i detta fall, jag vet inte, det är något som gör att jag bara känner att jag inte kan titta åt andra hållet. Jag skulle inte förlåta mig själv när ett liv står på spel. Ändå verkar det som att det är just det som alla andra gör, tittar åt andra hållet.

Personen ifråga lider av ätstörningar. Vi har stött på varandra genom årens lopp och det har bara förvärrats. Just nu är det så illa att jag faktiskt oroar mig för om personen kommer överleva året ut. Tre år har gått då det kunde vänt eller någon annan i dennes närhet kunde ingripit. Det kanske de har också, vad vet jag, men det är uppenbart att ingen nått fram, det har bara blivit värre.

När är det rätt att hjälpa, och att låta bli

Så. Hur ska man agera. Nej, visst, man vet inte alltid hur någon annan har det i sitt liv, hur tankar går eller vad orsaken till olika beteenden är etc. Men hur skulle världen se ut om alla tänkte ”just jag kan inget göra” eller ”jag ska inte störa, vågar inte fråga”? Jag fick till en början lite ledtrådar men nu är dörren stängd. Jag får ilska tillbaka, så klart, jag stör ju och lägger mig i så jag kan förstå det. Vem är jag att grotta i någon annans liv och leverne? Har jag rätt att göra det alls? Ärligt talat så vet jag inte, jag har helt gått på magkänsla och vad mitt hjärta säger mig.

Jag gav denna liknelse: om någon på bussen skulle trilla ihop mitt framför fötterna på mig (i stroke/hjärtinfarkt eller vad vet jag) – skulle jag bara kliva över och strunta i att hjälpa till? Självklart inte. Jag skulle stanna kvar, ringa ambulans, se till att personen fick den vård som behövdes. Även om detta är en mer långdragen livshotande process så kallar mitt inre denna gång på samma agerande, att hjälpa till. Ska jag bara se på när livet sakta sipprar bort? Jag kan inte.

Men, den fria viljan då? Om man inte bryr sig att livet är en gåva, eller – man kanske bryr sig, man kanske inget hellre vill än att lära sig att njuta igen men vet inte hur för att man sitter fast i ett mönster. En del kanske styrs av Demonen, den som går under namnet Anorexia, och en annan del kanske bara vill bli befriad. Risken är att man inte tror sig ha något val, att ångestkänslan är så stark att man inte kan se ett liv utan ångest.

Vi bär alla på smärta

Det går, men jag säger inte att det är lätt. Det krävs tålamod, arbete, tid, övning, mer tålamod…och mod. Experthjälp såklart. Men för att komma ens dit – hur kan man hjälpa någon att se ur en annan vinkel, ett annat ljus? Hur kan man visa att man vill väl när man bara orsakar ilska hos den man försöker hjälpa? Vad är snällt och vad är elakt? Är det okej att ”gå över gränsen” för att hjälpa i dessa fall eller ska man respektera – önskan hos den drabbade – att få vara ifred med sin svält och självförstörelse? Och sedan själv leva med tanken att ”jag borde gjort mer”?

Jag vet inte. Även om mina egna känslor i detta förstås är högst sekundära måste jag erkänna att jag också känner ångest. Det är ganska tufft att sträcka ut en hand och vilja väl men få nobben. Men, som sagt, jag hade i och för sig inte väntat mig något annat och var inställd på att jag måste orka ta det, även om det svider.

Vi har nog alla någon gång sagt nej till hjälp fast vi innerst inne velat säga ja…det är som att det är lite fult att behöva hjälp?

Människor. Vi tror så mycket om varandra. Vi tror någon är lycklig som inte alls är det, vi tror någon har gott om vänner som känner ensamhet och tomhet, vi tror någon glider fram på räkmacka fast de i det dolda kämpar med sorger vi inget vet om, vi tror, vi tror…och ofta tror vi fel. Vi måste våga prata med varandra. Våga vara öppna för möjligheter. Och våga hjälpa, även om det innebär att sträcka ut en hand till någon i ens yttersta periferi. Vem vet vilken (god) tanke det kan föda, vilket frö som kanske börjar gro. Ett vänligt ord, ett leende – det KAN göra all skillnad i världen!

Det stora sammanhanget

En del menar att vi alla hänger ihop, är en enda stor kropp, ONENESS. Jag tror att vi ibland får möta människor i vår väg som vi inte bara kanske ska hjälpa utan som också kan hjälpa oss. Genom en process där vi får vara redskap för kärlek kan vi hela oss själva. Vi blir själva hjälpta genom att hjälpa. Komplicerat! Men jag har en känsla av att det kan vara så. På något sätt.

Tänk om vi kunde ställa upp mer för varandra, vilken dröm.

Nu ska jag släppa detta ett tag, låta min önskan vila i Universum. Fast mitt inre gråter. Jag har sagt att min dörr står öppen, hjälpen finns om och när personen vill ha den.

Har du kanske varit anhörig eller närstående till någon som behövt din hjälp, vare sig de bett om den eller förkastat den, och lyckats nå fram? Berätta gärna hur du gjorde i en kommentar (eller om du hellre vill, i ett privat meddelande).

Kram och kärlek till er alla.

Kommentera gärna

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Spabanken på sociala medier