Upper House. Eller; en spabransch på väg utför.

Som ni vet var jag ner till nyöppnade Upper House i Göteborg i förra veckan. Jag hade planerat att skriva en rakt-upp-och-ned-recension som vanligt och berätta vad man där kan vänta, men insåg när jag väl var hemma att det blir något helt annat. Jag har säkert skrivit 20 olika texter i huvudet, väntat, funderat, vridit och vänt men nä. Det här är vad jag måste skriva. Och det för att det nämligen var ett omtumlande besök på ett sätt jag inte hade kunnat förutse…

Jag kom hem med långt mer i bagaget än när jag for. Förutom trevliga gåvor från köket i form av hemgjord blåbärssylt och müsli samt en hamamtvål med skrubbvante från spat, fanns där även mindre trevliga saker. Frustration, besvikelse, oro och förvirring. Ja, en hel del ren ilska också faktiskt. Jag ska försöka förklara varför.

Egentligen ska jag vara tacksam. Det var Upper House som fick upp mina ögon, men det är inte hotellets fel, det bara råkade bli så. Tajming kanske man skulle kunna kalla det. Tur – eller otur, beroende på hur man ser det.

I taxin från centralstationen på väg till Gothia Towers (Upper House är ett slags hotell i hotellet, byggt ovanpå ett av tornen, inrymt i helt nya våningsplan) fick jag veta att den utanpåliggande spapoolen – den som jag förstås så mycket hade sett fram emot att se och bada i – inte var klar. Den läckte och måste ses över. Jaha, där sprack ett av jobben jag skulle göra. Varför hade ingen kunnat meddela det innan? Om inte annat av lite god ton? Jag kände mig lurad. Visst, jag förstår att om jag får förmånen att vara en av de första på plats så får man också ta att det florerar lite barnsjukdomar i korridorerna, men samtidigt; ingen kan heller kräva sig att jag ska fabulera ihop en story om något som jag ännu inte sett eller som ännu inte är.

Väl där kretsade mycket kring maten och köket, och rätt så. Kort kan jag berätta att Krister Dahl, tidigare lagledare för kocklandslaget och numera executive chef för hela Gothia Towers, tillsammans med Måns Backlund (kökschef på Upper House) satt upp en nätt liten plan som siktar mot två stjärnor i ”gidden” (Guide Michelin). Jag var den enda som åt både lunch och middag där och båda gångerna blev jag översvallad av övertygelse om att de är på god väg mot sitt mål. Det var fantastiskt både vad gäller service, kreativitet, kvalitet, upplevelse och smak. Jag blev mer än rejält imponerad, och vilken trevlig känsla det är när det sker! Nivån var i stil med ”nu kan jag dö lycklig”! 😉 Men ett par våningar ner, i samma hus och som en del av Upper House ligger också ett spa. Och det var här jag blev konfunderad minst sagt.

Redan långt innan har jag gått och funderat och bekymrat mig över en utveckling jag tyckt mig ana. Hälsobranschen, dit jag ändå trodde att spabranschen hörde, har nästan enbart blivit en ren upplevelsebransch. Vad i deras verksamhet syftar egentligen till att ge verklig avkoppling? När jag själv för inte så länge sedan började fundera på att ta mig en spavistelse av privat karaktär i ”nedvarvningssyfte” kunde jag inte komma på vart jag skulle åka! Jo visst, kanske dit och kanske dit, men en uppsjö ställen av den typ som jag tänkte mig kunde jag faktiskt inte komma på.

Hur många gånger har jag inte hört orden: ”vi är inte ett spa man åker till för att finna sig själv” i betydelsen att de tagit rollen som så många andra gör idag: den dit man vänder sig för att ha kul, äta och dricka gott, festa loss med väninnorna, unna sig en romantisk weekend, gå en kurs eller ett seminarium eller följa någon annan temaaktivitet under en specialhelg. Göra, göra, göra. En sjukdom i vår tid. Men, vart åker man då för att finna sig själv? För om man inte vänder sig till ett spa för att göra det, vart vänder man sig då i en tid då så gott som alla hälsohem är på utdöende. Var finns hjälp att få? I ett kloster kanske. Men merparten av svenska spa verkar inte inriktade på att ta på sig den här rollen. Defintivt ett affärstillfälle och ett hål att fylla för den som är på hugget!

Någonstans måste man därför titta uppåt, till ledningsstrukturerna. Hur ser de ut? Vilka sitter där och vad vill de? Är de alls intresserade av spaverksamhet eller ser de detta endast som ett ”nödvändigt ont” som måste finnas med (av något skäl)? För hur många bryr sig om innehållet egentligen? Visst, de finns, men borde det inte vara utmärkande för alla?

Några exempel på inredningen på Upper House spa som har en av Sveriges dyraste spaentréer just nu. Lyxig känsla? Nja.

Trots att miljoner och åter miljoner plöjs ner i dyra aggregat, välfungerande ventilationssystem, luftslussar och olika ytskiktsmaterial så är det precis som att när arkitekten lämnat bygget så verkar luften gå ur alla. Puh! Vi hann få upp golv, tak, väggar i tid och vatten i poolen. Nu kan gästerna komma! Men vad man glömmer är att gästerna inte alls behöver vara lika införstådda med allt arbete som lagts ner på yta och design. Materialen blänker hårt och kallt men länken, övergången mellan spa och människa saknas många gånger. Visst ser gästerna, och visst vill de ha något tjusigt att vila ögonen på, men när de sett är det känslan som stannar kvar inombords. Och om inte ytan fyllts med något så finns det ingen ”go känsla” som kan följa med gästen därifrån när den checkar ut.

Tomt, läskigt. Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Istället för avkoppling blir spat en spegling av vardagen där man också saknar och behöver hjälp med hur man ska nå vila och avkoppling. Många gånger behövs en mänsklig guide och vägledning, program och ökad förståelse för människan som kommer till spat för att investera i sin hälsa.

Har spabranschen blivit en klubb där man klappar varandra på axeln? Eller pratar illa om ”konkullegan” när den inte hör? Har jakten på utmärkelser och priser trängt ut verkliga värden? Finns en plan för mjuka värden? Och något som förvånar mig mest av allt; bristen på lust att vara det absolut bästa man kan vara, inom sin genre, sitt gebit.

När jag var på Upper House och äntligen kom ner till spat efter all den där fantastiska maten trodde jag förstås att den här höga ambitionen skulle följa som en röd tråd genom alla våningsplan. Naturligtvis var det ljust, fräscht, klanderfritt inrett och verkligen klassigt på många sätt. Men. Ändå. Jag är ledsen att säga det men jag blev besviken. Sparocken var något av det fulaste jag sett. Jag kände mig likadan med den på. Inredningen följde återigen samma färgpalett jag nu sett till leda; grå-beige. Faciliteterna var i stort sett de samma som på många andra håll (även om inte allt fungerade än och med lite variationer men inget som överraskade eller tog mig med storm vilket jag alltid – i min enfald – hoppas på).

Spat ska vara en blandning av västkusten och orienten men exemplen är få och svårtydda. Hamamet har en granithäll istället för en i marmor och det finns spaprodukter med två inriktningar, men annars? Inte mycket. Vissa kakelplattor gav mig närmast badhuskänsla och det lilla ”förrummet” till hamamet kändes ytterst oglamoröst. För att ta sig runt i spat måste man röra sig mellan tre våningsplan och ofta hamnade jag i ett anonymt trapphus åt fel håll. Växtväggen var nog det bästa (sådan har jag även sett på bland annat Skodsborg i Danmark) och vilsängarna framför är snygga, men sköna? Nix. De följer inte kroppen bra och med huvudet tillbakalutad går man helt miste om utsikten. De ger inte kroppen ett vilsamt läge. Undrar just om någon provade dem innan de köptes in…

Som ni kanske förstår rann min energi av mig. Jag irrade dessutom in mig i herrarnas omklädningsrum eftersom symbolerna för dam och herr inte var tydliga nog. När ”mitt” skåp var tomt och allt därinne spegelvänt insåg jag dock misstaget :-). Visst är utsikten ENORM och det är hypercoolt att ”spaa” cirka 50 meter upp i luften invid stora glasfönster med full vy över hela Liseberg, men just därför inbillar jag mig att man hade kunnat våga lite mer.

Av en slump träffade jag på deras nuvarande VD Petter Ullberg i poolen. Han har även ansvarat för spabygget så vitt jag förstod. När jag till hans fasa svarade att jag var besviken, på hans fråga vad jag tyckte om spat, var det förstås inte alls vad han ville höra. Det var självklart osmidigt av mig, kanske till och med oförskämt, men hade det varit mindre oförskämt att ljuga? Han gick förstås i försvarsposition direkt: ”hade de bara haft större yta till sitt förfogande”, ”det måste hålla i många år”, ”de hade aldrig påstått att de skulle bli bästa spat” osv. Varför inte undrar jag då? Vad är meningen med att överhuvudtaget göra ett spa om man inte har en vision att vara så bra man bara kan inom det man bestämmer sig att göra/vara?! Och stor yta har de inte i restaurangdelen heller men lyckas ändå att skapa ätbar magi…

Deras ”usp” (unique selling point) som Petter uttryckte det, var i och för sig inte i funktion. Visst hade jag säkert kickat till lite extra om jag hade vilat i den där hängande glaspoolen i det varma septemberljuset med hela Göteborgs puls under mig. När de löst problemet med det läckande vattnet blir det säkert både en ”usp” och en snackis; ”jag har minsann badat i Upper House svävande pool, har du?”.

Men åter till min poäng; att problematiken inom spa idag handlar om att man inte siktar högt nog. I Upper House fall där man siktar på två stjärnor i Guide Michelin, kan jag inte överhuvudtaget förstå varför man inte har samma ambition för sitt spa? Skulle matkonnässörer från världen över som lär utgöra en del av hotellets klientel vara mindre krävande och mindre intresserade av kvalitet plus ”finsmakeri” när det gäller spa? Vi pratar fortfarande om sinnliga upplevelser. Varför ens lägga alla dessa miljoner om man inte är intresserad av att föra det vidare, att driva det mot framtiden?

Petter Ullberg menade ju att de hade byggt ett spa som skulle hålla i många år (det får vi verkligen hoppas med tanke på den där poolen som hänger utanpå huskroppen…!) men varför göra det med avstamp i nuet istället för i framtiden och på så sätt tjäna ett par år redan där?

Utsikten är enorm. Läckrast är det att sitta här när det skymmer.

Okej, missförstå mig inte, Upper House är ett spa de allra flesta nog kommer att uppfatta som häftigt tack vare utsikten. Jag tvivlar inte heller på att det kommer hålla i många år och att det är välbyggt. Men resan man får ett par våningar upp i restaurangen ger bra mycket mer för pengarna (en 6-rätters meny kostar 1150 kr att jämföras med entréavgiften som varierar mellan 895 – 1295 kr inklusive en necessär med spaprodukter från Ingrid K för självbehandling).

Efter de här raderna kan det förstås hända att jag är utestängd för alltid från Upper House. Då får jag bara önska dem lycka till. Jag vill alla spa väl, jag älskar spa. Men, om jag får göra en rain check för att återupptäcka allt som nu inte var i bruk, på, i funktion eller på plats (snälla, lämna då inga omonterade skåpdörrar mot väggen i omklädningsrummet när det kommer journalister och lägg fram ett par handdukar så man slipper droppa sig fram till spat…i alla fall jag följer spaetiketten att man duschar före) lovar jag att ge allt en ny chans.

Kommentera gärna

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Spabanken på sociala medier