Befinner mig just nu på Irland. Sover inatt på femstjärniga The Heritage vars spa jag idag också testat. De har bra ”Spa Experience” (spaupplevelse som är en kombination av varma och kalla bad, duschar och bastur) men jag hade flera synpunkter på min behandling, terapeuten bröt mot flera av mina budord…(tidigare gästs trosor låg kvar i duschen, rummet var för kallt och ironiskt nog sa terapeuten precis det som jag brukar dra som exempel på min föreläsning: ”jag är ledsen om mina händer känns lite kalla, okej??” (nej det är inte okej!).
Eftersom det är sent och jag har tänkt att gå upp och testa gymmet imorgon också hinner jag inte dra så många fler detaljer nu, men – flyget hit var förstås försenat pga snön och ett tag trodde jag nästan inte att jag skulle komma iväg (igen). Medan jag väntade på flygplatsen skrev jag nedanstående:
Just nu läser jag en väldigt spännande bok som heter ”Slumpen är ingen tillfällighet”, skriven av Jan Cederquist. Att jag har den i min ägo är förstås ingen tillfällighet, jag fick den i födelsedagspresent av en kompis som vet att sådana här ämnen intresserar mig.
Den är väldigt klurig och underfundigt skriven, jag gillar verkligen Cederquists sätt och ton att lägga upp sina tankar. Kapitlet jag är inne på nu heter ”Kan man framkalla synkronicitet?” och handlar om hur meditation och liknande medvetandefokuserande övningar tycks främja förmågan att framkalla synkronistiska händelser.
Det är ganska häftigt när det händer, för egen del sker det mest när jag är ute och reser faktiskt. Jag tror att det har att göra med att jag är mer närvarande, i nuet, då. Mina sinnen är fokuserade på det som sker runtomkring mig istället för att behandla då- eller framtid.
Kortfattat går det till ungefär såhär: man placerar med hjälp av tanken en önskan ”där ute” (i Universum om man så vill, i ”etern” eller i ”det kollektiva medvetandet”). Sen brukar jag försöka ”se” att lösningen sker. Inte hur men att. Hur brukar nämligen vara omöjligt att lista ut, och kan dessutom bara begränsa själva skeendet, jag försöker mer se att mitt problem eller vad det nu är redan har löst sig (alltså; jag placerar återigen en tanke ”där ute” fast denna gång en lösning och jag ser till att se att den ligger i framtiden, alltså att det redan har hänt).
Det kan vara allt från att jag vill befinna mig på en plats vid en viss tidpunkt, till att få något att hända, eller – något som ofta händer när man reser – veta vad man ska göra härnäst. Inte så sällan kan man på resa befinna sig någonstans i världen och plötsligt inte hitta kontaktpersonen på utsatt tid och plats eller att jag kan få en smått omöjlig idé eller tanke och tänka att ”vad häftigt Om det och det hade kunnat hända nu”! Nästan alltid dyker det då upp en person som är själva ingången eller bron över till det där smått omöjliga jag hoppades på :-).
Men det klart, ibland gäller det bara att ta saker med ro. Acceptera och gilla läget och tänka; nåja, det är nog för det bästa. Kanske strular saker till sig för att man ska slå in på en annan väg, upptäcka något annat, möta en person som har något viktigt att säga. Man vet aldrig, och det är det som är så spännande. Livet är ett äventyr.
I somras rekommenderade jag Slumpen är ingen tillfällighet till en tillfällig kollega, som jag ”av en slump” råkade hamna i en diskussion om tillfälligheter och underliga sammanträffande med. Jag läste boken med stor förtjusning för ett par år sedan och det var definitivt första gången jag rådde någon annan att läsa den. En vecka efter vår diskussion var jag på middag i Skåne hos goda vänner, mitt emot mig satt en hemskt trevlig snubbe, som jag aldrig träffat förut. Vi blev bra kompisar och är det fortfarande, vill jag påstå. Han är omnämnd i boken eftersom han råkar träffa sin pappa på helt oväntade ställen ute i världen. Pappan heter Jan och är författaren till Slumpen är ingen tillfällighet. Konstigt, va!