Sekunden innan telefonsamtalet: ”Åh vad han sparkar!”
Jag beklagar mig över det livliga barnet i magen.
Nu har jag slutat. Inga fler ord om sparkarna.
För det är friskt, och jag har en mage det kan sparkas i.
Liv och Död. Så nära, så åtskiljt.
Så tydligt när jag får beskedet. Beskedet om bortgången.
Ännu ett av cancerns skördade offer.
Denna gång; just i magen.
Lille mor, det var du.
Lilla mor, det är snart jag.
Aldrig rättvist, alltid fel, kanske lite extra fel denna gång.
Solen tycks plötsligt skina blekare.
Världen har blivit en varm själ fattigare.
Tack för det vi fick.
Oj vad vackert du skriver! Jag blir alldeles rörd.
Åh Heidi, jag beklagar. Tidpunkten måste kännas förvirrande, liv och död går verkligen hand i hand. En varm kram, jag tänker på dig.
Tack Johanna!