När jag rensade i högarna här på kontoret idag så hittade jag en gammal anteckning som jag gjorde för flera år sedan efter en behandling på ett spahotell. Jag minns exakt vilket det var men tycker det är mindre viktigt att nämna, särskilt eftersom jag inte vill lämna ut någon.
Något märkligt hände nämligen under behandlingen som jag inte skulle kunna berätta om ifall jag nämnde vem som behandlade mig eller var jag var. Så här står det på min papperslapp:
”NAMN” (på terapeuten). Tror direkt att vi har träffats förr. Var det hon som gav mig behandling sist? Det är knappast en slump.
En bit in i behandlingen börjar tankar och bilder komma. Hennes ålder. Hennes själ. Häxa. Hon har varit häxa i ett tidigare liv. Det finns en mix av kraft och mjukhet. Hennes fingrar tar mjukt i min hud, rör sig längs en linje, mina energimeridianer på benen. Flyttar tummarna så att jag inte kan avgöra om rörelsen går upp eller ner.
Andning. Fokus.
Ung men med gammal kunskap. Jag känner det i händerna (hennes), att det stämmer. Hon har kunskap och självförtroende och är mycket duktig på det hon gör. Förmodligen tänker hon inte, händerna vet, kan sedan förr. Men, hon har inte självkänslan…det finns också en förvirring, en obalans.
Hon är ung, måste ta hand om sig själv. Jag känner hur hon ger, hur det flödar. Får bilden av en kran som står och forsar. Den måste stängas, hon måste lära sig att stänga av… Hon måste även fylla på.
Innan behandlingen är slut ber hon om ursäkt och säger att hon måste gå ut. Hon känner sig kallsvettig, tar ett glas vatten. När hon kommer tillbaka är det jag som ber henne sätta sig på britsen. Hon får tala ut. Berättar om ett tufft arbetsschema, att spaanläggningen ringt in henne från semestern. Jag blir förstås inte förvånad, berättar lite bara om vad jag fått förmedlat. Vill inte skrämmas.
Hon kan höra med händerna. Hennes fingrar kan lyssna. Men hon kan inte ta hand om sig själv, sätta stopp.
Att lita på det som sker
Varför berättar jag nu det här på bloggen? Tja. Jag analyserar inte så mycket, skriver det som vill bli berättat. Ibland kan texterna kanske tyckas ytliga, ibland blir det djupt. Jag vill inte skrämmas (eller hånas), jag är inte ute efter att ”läsa av” någon terapeut och detta händer förstås heller inte varje gång. Däremot har det hänt flera gånger, att jag plötsligt ”vet” saker om terapeuten, och när det gör det är det inte jag som styr vad som ska ”komma”.
En gång såg jag terapeutens döda släkting gå förbi oss genom rummet, stanna till, betrakta och skrida vidare…genom väggen…jag fick senare peka ut min ”vision” på ett svartvitt fotografi med kanske 30 personer, och prickade rätt direkt. Jag visste ju vad / vem jag hade sett… En annan gång fick jag möta min egen hjälpare, en högre version av mig själv, kanske skyddsängel vad vet jag…osv. Exemplen är många.
Jag vill egentligen bara visa hur djupt ner i avslappning vi faktiskt kan komma med hjälp av spa, och där, när det egna sinnet glömmer sina begränsningar så når det källan och vet allt.
Men det är också ett budskap både till alla terapeuter där ute: ni är fantastiska, gör ett oerhört jobb. Tänk bara på att spara lite på er själva, så har ni också mer att ge. Det är inte lätt, är en konst, och här bör även spachefer och andra ansvariga kunna lära ut, hjälpa, gå in, ta ansvar, särskilt om terapeuterna behöver stöd.
Till den som tänker; det var väl inte ditt jobb att ta hand om terapeutens ”problem” där och då – mitt i min egen behandling. Jag ser det inte så, det var väl just det som det var denna dag. Att vara stöd, att lyssna. Lite medmänsklighet skadar inte. 🙂
Så, ta hand om både varandra och er själva därute, så väl spabesökare som terapeuter! Och var inte rädda för att be om hjälp när det behövs. Märkliga ting kan hända även på ett spa. 🙂 Kram.