Jag har en väninna som styrketränar nästan varje dag. Olika muskelgrupper men ändå. En massör hade uppmärksammat henne på att hennes muskler behövde space, det vill säga mer utrymme för att få syre och att det var därför hon nu hade fått ont. Då kröp det fram att hon ALDRIG stretchar efter träning…hm.
Jag har hört att man ska stretcha helst lika länge som man tränar, eller nåja, i alla fall en halvtimme. (Jag gör det, men har ont och blir stel efteråt ändå…) Och – faktum är att samma sak gäller för spabehandlingar. Tar du en timmes massage behöver kroppen också ungefär en timme efteråt för att återhämta sig. Men, tror ni jag var smart nog att följa mitt eget råd idag? Nix pix…
Det var alltså inte alls Storhognas fel att jag på hemvägen fick världens migrän-huvudvärk, blev otroligt illmående och fortfarande inte känner mig okej. Kan i och för sig inte skylla på mig själv heller eftersom det blev ont om tid efter dagens behandling och den goda bye-bye-lunchen, innan det var dags att bege sig hemåt. Hur som helst; det bästa hade varit om jag hade satt mig i en vilstol efter den där 90-min långa stenmassagen jag fick.
Jag har tagit massor av stenmassager; minns en fantastisk jag fick i Kuala Lumpur på ett YTL-ägt spa. Försvann helt – otroligt sövande och avkopplande. Och skööön. En annan riktigt proffsig som bitit sig fast i minnet är den jag fick på Jardim Atlantico, Madeira. Det var första gången jag upplevde mixen av varma och kalla stenar, dessutom jobbade hon med föruppvärmda och svala lakan som hon liksom höjde över mig och som fick falla ner sakta…kändes väldigt vackert!
En rysare var däremot den stenmassage jag provade på Ystad Saltsjöbad för ungefär ett år sedan. Den var riktigt, riktigt usel. Terapeuten bröt nog mot minst hälften av mina spabudord och fumlade dessutom mer med stenarna än masserade med dem. Totalt fick jag kanske högst en kvarts stenmassage på en timme, kändes det som i alla fall. Värdelöst. Jaja, vi får väl hoppas att de gått vidare och höjt sig ett snäpp sedan dess, det här var ju ett tag sedan så mycket kan ha hänt.
Tillbaka till Storhogna. Tydligen var deras stenmassage relativt ny, och jag är verkligen glad att jag testade den. Den hade en helt egen tvist, de utnyttjade stenarna jättebra och den var även bra mot stela muskler.
Det där med att nyttja stenarna är nämligen annars ett supervanligt misstag; ett spa kan kalla det för stenmassage men använder dem inte så mycket som man faktiskt kan. En bra stenmassör i mina ögon placerar ut stenarna både under och på klienten, lägger dem i händerna och – om man kan tekniken – fäster dem mot fotsulor och liknande (ska absolut undvikas dock om man inte behärskar tekniken – då blir det bara mer fummel igen).
I Storhognas stenmassage (som utfördes mycket väl av terapeuten Ann) mixas varma stenar med kalla. Ann sa alltid till innan en kall sten kom så att jag var beredd. Upplevelsemixen av varma och kalla stenar blir förstås inte lika avslappnande (svårt när det emellanåt kommer iskalla stenar mot huden) men effekten var ändå behaglig. Efteråt kändes till exempel mina ben ”lätta” och nästan som om de hade smorts in med liniment. Syftet är ju dessutom att massagen ska ha en cirkulationshöjande effekt tack vare att värme och kyla varvas.
Massagen var också rejält mycket kraftigare än vad som är vanligt vid en stenmassage; på ett fjällhotell med skidåkningen utanför knuten tycker jag dock att det passar alldeles utmärkt. Min ryggs alla muskelknutar fick sig en välbehövlig omgång dels av Anns starka nypor och även stenarna som användes flitigt till att trycka ut hårda partier. Men som sagt; jag borde tagit det lugnt och vilat efteråt… massage är kraftfulla grejer!