Om Gud finns i naturen var han definitivt i Schönenbach igår.
Schönenbach är en dalgång mellan bergen här i österrikiska Vorarlberg, nära tyska gränsen. Vi åkte dit igår kväll för att äta på det lilla värdshuset. Den som kan lite tyska får direkt en bild av hur det ser ut här. Vackert.
Vi parkerade bilen utanför dalen och gick in. Sambon satte direkt huvudet på spiken: ”Det här är väl spa om något!” sa han. Allt var stilla, inga ljud hördes och kvällssolen kastade långa skuggor över de gröna kullarna. I motljuset såg luften nästan dimmig ut. Stämningen var magisk.
Till Schönenbach kommer man bara om sommaren, vintertid går det inte att ta sig dit. De få familjer som bor där (gissningsvis tre-fyra) är alltså också bara här om sommaren. Då håller de sina kor här och producerar mjölk och ost. På helgerna kostar det att köra in i dalen men många vandrare tar sig också hit. Det givna stoppet för alla är det lilla värdshuset Jagdhaus Egender.
Jag minns första gången jag var där. Vi hade gått dit vilket hade tagit flera timmar. Benen var möra, hungern skrek i magen. Luften var lite kylig, flugorna surrade. I övrigt var allt tyst i dalen som vanligt. Som om tiden stod still. Så tryckte jag ner handtaget till värdshuset. Plötsligt slog en kakafoni av ljud emot mig tillsammans med en immande hetta! Glada gubbar, mätta vandrare, dirndl-klädda servitriser – och stora ölsejdlar förstås (detta är ju trots allt Österrike!). 😉
Nu, åtta år senare beställde vi samma sak, den givna och mest kända rätten de har att bjuda på: Brunos Käsespätzle. Guden, som alltså definitivt lät sin ande vila över Schönenbach igår, är en tillåtande Gud som inte har något med kaloriskrämda dietister att göra, vilket var tur. Käsespätzle, som är en slags österrikisk hemgjord pasta varvat med massvis av lokal ost och stekt lök, står man sig på kalorimässigt i flera dagar minst :-).
En dag i framtiden kommer platser som denna vara sällsynta. Då kommer invånarna kunna ta inträdespriser liknande vad vissa betalar för att turista i rymden. Inte för Käsespätzlens skull, hur god den än är, utan för naturens och stillhetens.
Hej Heidi,
du har så rätt 🙂
visst är det något mystiskt makalöst vackert över denna gudomliga stillhet som jag bara kan uppleva högst upp på Almen i österrikiska bergen 🙂 Älskar alla dina berättelser — du beskriver det verkligen som jag också upplever det. Puss och kram på er allihopa ..tycker att du är superduktig som kombinerar både yrkes- och mammalivet så bra!
Tack Gerda för de fina orden! Vad roligt att du tycker jag gör Österrike rättvisa 🙂
Inte vet jag om jag är så duktig…vi har bara flytt storstaden för Isacs (och vår) skull en tid för att leva grönt och skönt, närmare naturen…men jag tror att mår vi bra så mår lille Isac bra. Och det gör han! 🙂
Ja, Schönenbach är paradiset på jorden. Det har jag alltid tyckt. Och jag håller med din vän Gerda att du skriver och beskriver platser, dofter och upplevelser så genuint och bra.
Tack Cecilia, vad glad jag blir för de orden!