Är man inte på sportlov får man fejka känslan. Alltså bylsade jag på mig idag och begav mig ut för en riktig vinterskogspromenad i snöyran. Mysigt! Särskilt med snöflingorna som yrde så jag knappt såg något :-).
Inne igen en och en halvtimme senare kunde jag konstatera följande: sportlov – för dem som kan ta dem – är ett oerhört viktigt inslag för oss asfaltstrampande stadsbor. Sportar gör vi kanske ändå, men att komma ut och att vistas i naturen blir det tyvärr ofta mindre av.
Faktum är att jag saknar naturen. Känslan har pågått ett tag nu, en längtan inifrån som växt sig starkare och starkare. Efter att få vara nära stock och sten, stammar och kvistar, vidder och vyer. Anstränga sig för att ta sig framåt, över, under – men ändå inte bli trött utan starkare, energipåfylld. Minnen som dyker upp av barndomens kämpande på längdskidor och skridskor, en belönande kopp varm choklad efteråt, isklumpar i lovikavantarna, rödblossande kinder…
När allt snurrar snabbt kan naturen fungera som en stillastående motpol. Självklart står inte livet i skogen eller på fjället stilla; det förändras lika mycket som i resten av världen, men eftersom takten är så mycket långsammare och det inte sker synligt, ögonblickligen, så uppfattar vi det som stilla. Till slut stillar sig även vårt inre, bruset dämpas och kanske en inre röst kan få göra sig hörd. En röst från din själ som säger något. Ja vad? Passa på att lyssna ordentligt under sportlovet.