Idag tog vi verkligen igen att vi suttit inne ett par dagar på grund av regnet. När morgondimmorna lättat gick vi in till byn. Sambon hade ärenden till banken vilket slutade med ett hjärtfullt möte inne på hans bankmans kontor och att vi blev hembjudna till honom, hans fru, deras tre barn och 40 (!) höns :-). Vi ska dit på söndag.
När vi kom ut var himlen så blå som den bara blir i alperna. Vi bestämde oss för att inte gå hem och äta lunch utan gå till Gasthof Taubes nya uteservering. I skuggan var det fortfarande svalt (det märks att hösten är på väg…) men i solen var det så hett så man svettades! Gissa var jag satt :-). Lika bra att passa på när vädret ler…
En läcker förrättssallad och en stor wienerschnitzel senare styrde vi stegen mot nyöppnade Ediths cafe. Det trevliga fiket ligger inne i en butik som nyligen utökat till tre våningar med inredning, kläder och lite hudvårdsprodukter. Det är det jag säger – det sjuder av företagsanda här. Trots byns blygsamma invånarantal satsas det, vilket lett till att Ediths nu är känt vida omkring. Butiken var full av folk när vi var där men vi fick ändå bästa platsen i café-delen. Ett romantiskt bord (se bilden) med utsikt över de snöklädda bergen…det var så man fick nypa sig i armen!
På vägen hem stannade vi till hos Werner Feurstein som har eget ysteri. De ligger på bara 5 minuters gångavstånd från vårt hus så mer närproducerat än så blir det knappast :-). Vi fick följa med ner i källaren där de hade sina stora ostar på lagring längs höga hyllor. Vi köpte en bergkäse som var lagrad i 6 månader. Riktigt god! Dessutom köpte vi hemkärnat smör av dem vilket jag ser fram emot att lägga i pannan imorgon när jag steker mig min morgonomelett. Tänk vad man kan känna sig lycklig inombords av så enkla nöjen!
Men inte nog med det. Eftersom solen var på sitt allra mest generösa humör ville jag passa på. Vi körde till Egg där vi besökte familjen Metzler som också gör sina egna ostar; ölost, rödvinsost, bergkäse men också en österrikisk variant av camembert som jag föll pladask för! Krämig och lite ”fluffig”, inte sådär stabbig som de kan vara ibland.
Den främsta anledningen till att jag ville besöka dem var dock den produktion som de började med för cirka 20 år sedan och som bygger på det som tidigare sågs som en oanvändbar restprodukt från osttillverkningen; vassle. Men mer om det i nästa inlägg!