

Medan Yasuragi ordnar aktiviteter som ”skogsbad” och det blir alltmer populärt inte bara att träna i naturen utan att faktiskt också bara vistas i den, satsade även jag på att dra fördel av naturens läkande krafter på semestern.
På sätt och vis känns det lustigt att det som vi som barn gjorde helt naturligt, gick skog och mark med våra föräldrar, blivit en trend-aktivitet att få in på schemat. Men faktum är att hela vår värld allt mer går mot digitalisering och just därför är det så viktigt att fylla på med den närvaro-känsla till själva LIVET som man odlar så bra när man bara är ute i naturen.
Naturens läkande kraft
Ni som läst mina blogginlägg på sista tiden har nog fått en aning om att detta verkligen var något jag hade en längtan till inför våra veckor av resande, och som jag medvetet såg till att få in. Vi bor inte ens i stan, ändå har närheten till naturen på något sätt gått förlorad, men nu har jag lovat mig själv att vi ska försöka få in det mer och oftare i våra liv.

En av alla fina upplevelser vi hade, framförallt i de österrikiska alperna där vi vistades cirka 3 veckor i sommar, var toppturen upp på berget Diedamskopf. Berget ligger i Vorarlberg, eller i alla fall linbanan som man tar för att komma upp på det cirka 2090 meter höga berget.

Kvällen – för det var en solnedgångstur vi gjorde – visade upp ett något osäkert ansikte; sol med moln och vi visste inte riktigt vartåt det lutade. Åskovädren i alperna (inte minst under den hetta som rått) blir ofta kraftiga och då vill man inte direkt befinna sig högst upp på en alptopp! Vi chansade i alla fall och begav oss iväg.

På 2000 meters höjd
Hela familjen tog så linbanan upp och imponerades över utsikten. Det slog lock i öronen och väl uppe var det faktiskt betydligt svalare i luften också; cirka 16 grader medan det hade varit kanske 25-28 nere i dalen. Väl uppe hade vi en stigning på 70 meter kvar, längdmässigt var det väl inte mer än 100-200 meter kanske, jag vet inte riktigt, men vi fick ändå upp flåset.

Allt eftersom solen sjönk blev ljuset mer och mer magiskt. Fotovinklar vart man än vände sig, något jag förstås älskar! Stupen var branta och riskerna många, ändå ville man ju ut på de mest mäktiga platserna för fina bilder…


Vi lyckades precis få den finaste stunden innan molnen drog in mer och mer. När vi väl var nere var det mörkt ute. En stjärnklar natt är det nog ännu mer magiskt och många stannade även för att äta middag uppe i topprestaurangen, något vi skippade denna gång.




Även om detta kanske inte var en utflykt som gav så mycket motion eller ansträngning rekommenderar jag den för känslan – höjden, utsikten, känslan var fantastisk!