Att berätta om att man inte har full hälsa, när man skriver om hälsa och välmående kan vara…lite pinsamt, faktiskt. Som om man vore en scam, bara ”på låtsas”.
Men ”skomakarns barn” ni vet. Plus att jag tror såhär: att vi som brinner för att dela med oss av tankar och livet får genomgå olika faser för att det vi upplever är lättare att berätta om och föra vidare. Små korn av vetskap som kan hjälpa andra. Och det måste inte vara i storlek ”en talande brinnande buske”. 😉
Så, vi lär oss parallellt, tillsammans, det är hur jag ser det. Och jag ser många andra som genomgår samma sak. Så vi är väl en slags redskap, verktyg eller kanske speglar? Och när vi delar med oss hjälper vi inte bara andra utan även oss själva. Rätt fint faktiskt.
En kvart om dagen håller doktorn borta
Och det jag har att dela med mig av idag är hur viktigt det är att inte sluta röra på sig och träna, om än så lite som en kvart om dagen. Nog blir man starkare och smidigare på sikt, i alla fall om man har ett uttalat mål och program som man uppgraderar allteftersom. Men framförallt får man behålla hälsan, så man inte helt degraderar. För det var vad som hände mig. I alla fall är det vad jag tror.
När jag inte reser (vilket jag gör mycket i mitt jobb som reseskribent/content creator) är jag mest hemma. Tur att vi har ett långt hus (nästan 30 meter), och att säng och hemmakontor är i varsin ände, annars hade det inte blivit många steg om dagen!
Men, är jag hemma och bara jobbar så blir det inte många steg. Eller BLEV kanske jag ska säga. För nu har jag lärt mig, igen, den enkla läxan: inaktivitet bryter ner. Då får jag ont. Inget fungerar. Alltså: var aktiv!
Kroppen sa ifrån
Sååå enkelt eller hur? Det är ju så man skäms. Men, höst, vinter, kyla är verkligen inte min grej. Så förra vintern var jag ganska mycket innekatt så att säga, och jag tror det var det som gjorde att min kropp till slut sa ifrån.
Det började med muskeldragningar och smärta under ena låret (det ergonomiska ses nu över på kontoret, har bland annat investerat i ett höj- och sänkbart ståbord). Sedan ljumskarna, jag kunde knappt röra mig utan smärta. Lite fel vinkling och jag skrek högt. Att gå in och ut ur bilen var nästan omöjligt.
I juni när vi var i nya huset i Spanien fick jag så ont att jag till slut bara satt och grät i en fåtölj. Benen, fötterna, tillsammans med utslag…jag trodde jag fått en blodpropp minst. Det var det inte men smärtan fortsatte.
Till slut i rullstol
Väl hemma blev det bättre. På segelkryssningen i juli hade jag inga problem, där gick det bra. Men på flodkryssningen som följde i augusti fick jag nya problem; ena foten svullnade upp, jag fick jätteont och svårt att gå, haltade svårt till slut. Och ni vet ju vad som händer när man kompenserar för smärta på ena sidan: den andra sidan får ont för att man felbelastar.
Till slut kunde jag knappt gå, jag missade två dagar av Porto i Portugal (fick sitta kvar på fartyget) och väl på flygplatsen blev det rullstolsservice ända in i flygplanet.
Det kändes skrämmande. Invalid redan? Jag måste fungera många, många år till, det här går inte! Vila känns ju som det mest självklara när man har ont, men jag valde att lyssna inåt och det jag fick till mig var att göra precis tvärtom: träna bort det onda.
Det gäller att aldrig sluta
Sedan dess har det blivit bättre. Jag har inte direkt ont någonstans, mer än att ena benet är lite mindre rörligt och böjligt än det andra. Jag tror jag kommer få bukt med det också, på sikt. Men jag måste fortsätta att röra på mig.
Jag var ju så bra på att varva mina muskelprogram och att springa. Vad hände? Varför lägger man av? Nu lägger jag ribban lågt så jag kommer igång (måste bara mota bort en förkylning som knackar på dörren just nu), men har börjat köra hemmaprogram med både cardio och armar, mage, ben etc.
Och med det sagt ska jag snart ge mig ut! Idag blir det bara en promenix och gärna med någon spirituell podd i öronen, för det är vad jag ”går igång” på just nu och som lockar mig till de där stunderna. Har du något tips på en podd jag inte får missa, kommentera gärna nedan. 🙂