Räkmacke-syndromet, känner ni till det?

Denna bild får symbolisera räkmacke-syndromet.

Igår la jag ut en bild på Spabankens instagram av mig i solsken mot en vägg. Under skrev jag om att se saker från den ljusa sidan, och att det (nästan) alltid är möjligt. Ett par vänner kommenterade, de hade tuffa saker framför sig. Jag lider med dem förstås.

Plötsligt kände jag mig överkäck. Mitt exempel handlade om vabb och ett stort hus att städa (vi vill inte släppa in städerskan nu i coronatider) – men att jag insett att jag var glad att jag hade ett barn att vabba för och ett hus att städa, vilket ju inte är alla förunnat. Men, det klart att allt inte går att se från den ljusa sidan (vilket jag också menade med det där ”nästan”).

Jag fick en inre bild av när Bridget Jones sitter i thailändskt fängelse och klagar på att hennes pojkvän viker sina kalsonger, men – när hon får höra de andra kvinnornas berättelser – också snabbt lägger till att han minsann också tvingar henne att ta droger och prostituera sig!

Räkmacke-syndromet, en glidare

Igår var jag full av energi efter att ha mått riktigt pyton i någon vecka. Jag kände för att lägga upp något som speglade den energin. Jag var glad helt enkelt. Men det betyder ju inte att jag är fri från trubbel och problem, eller att mina största problem är vabb och städning…jag kanske inte bara ”outar” mitt mest privata…

Det fick mig att fundera. Jag har nämligen flera gånger fått höra, direkt eller indirekt, att jag glider fram på en räkmacka genom livet. Jag gissar att det legat viss avundsjuka bakom anklagelsen om räkmacke-syndromet. Kanske gör jag det, kanske är det bara så det ser ut. Inget kommer gratis, där man står i livet idag handlar om miljontals val och steg man tagit i varje skede i livet. Vissa har varit lyckade, vissa mindre lyckade, men de har alla tagit en dit man står.

Det klart att jag också träffat Sorg, Depression och Utmattning. Rädsla också. Men efter att jag hade umgåtts med dem en tid bestämde jag mig för att de inte fick vara med längre och spela några huvudroller i mitt liv. De får stå i bakgrunden och titta på möjligtvis. Det betyder inte att jag vare sig förnekar dem eller låtsas som att de inte finns – nej då, jag har både gått i terapi och behandling – men jag känner att jag kommit så långt jag kan. Just nu i alla fall.

Våga ta en inre brottningsmatch

Acceptans är inte så dumt. Förlåtelse jobbar jag på! 😉 Men att välja glädje och en väg framåt är något som gärna får vara centralt i mitt liv! Ibland behöver jag som alla dock lätta mitt hjärta, då gör jag det, för dem jag känner bryr sig och förstår mig.

Bland mina vänner finns det bara en enda som jag säger allt till, högst två som får veta min sanna dagsform, i övrigt ler jag oftast och svarar ”bara bra, tack”, oavsett. Jag gillar inte att klaga, jag gillar inte offerkoftan. Det finns så många trevligare plagg att ta på sig! Jag har krämpor och smärtsamma symptom som så många andra, även kroppsliga brister och obalanser som lär bli livslånga och som jag medicinerar för. Men, det är inget jag direkt tänker på. Det finns ju så mycket annat roligt att lägga fokus på! Tunga dagar hänger jag kanske med huvudet i hakan och suckar här hemma, men sådana har vi ju alla, eller hur?

Så även om jag kanske lät larvigt käck i min instapost igår inser jag att jag faktiskt står fast. Jag väljer att, i alla fall försöker jag, att se saker från den ljusa sidan. Jag påstår inte att det alltid går, ibland är livet en bitch som vi inte förstår, men vi kan vinna på att mota våra upprörda känslor i grind. Även om det kräver en brottningsmatch.

Kommentera gärna

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spabanken på sociala medier