Idag tänkte jag ta upp ett ämne som på sätt och vis handlar om mobbning, en slags psykisk, spirituell mobbning. Anledningen är att något hände mig som först gjorde mig förvånad, sedan ledsen och slutligen bekymrad – när jag började se det som hänt i ett större mer generellt perspektiv.
Detaljerna är oviktiga men tack och lov har jag lärt mig att ibland när saker sker, kan man lära sig något mer om det, om man klarar av att se händelsen i ett större perspektiv än det personliga. Att det som händer är ett exempel som visar oss något snarare än att vi behöver grotta ner oss i “det lilla formatet”.
Att söka vägledning från rätt håll
I alla fall, den som söker hälsa och välmående tar ofta även in det själsliga perspektivet. Är man intresserad av att bli mer balanserad på olika sätt vill man ofta också bli det på det personliga planet. Någon kanske vänder sig till en coach av något slag. Det är här jag ser en fara, för alla som har för avsikt att coacha andra är inte framme vid den punkten själva: att de är så utvecklade och upplysta att de är de rätta att ge råd. Som bekant söker man sig ofta till det man själv behöver utveckla…
Ofta påstår de här personerna att de agerar i kärlekens tecken och även om det finns många fantastiska människor därute som verkligen gör det och hjälper andra, finns det tyvärr också andra. Personer som, omedvetet får vi utgå ifrån, inte alls har förmågan att leda eller hjälpa. De som gör mer skada än nytta.
Dessa personer ursäktar sig ofta med att de agerar av kärlek. Betackar sig från “dina dåliga energier” och vänder dig ryggen när det inte passar dem längre. Kliver upp på en hög piedestal och ser ner på dig med en blick som säger “jag är ledsen att du inte är lika upplyst som mig men hej då.”
Rädsla – kärlekens motsats
Egentligen tror jag de blir rädda. För rädslan flyr, kärleken står stark kvar. Du har tryckt på en öm tå, vågat stå för något som blir för jobbigt för dem att hantera. Eller så har de inte förmågan att förklara det som de själva säger sig stå för. Men vad är det för livscoach som bara åtar sig redan upplysta elever, som snällt rättar sig i ledet och säger ja och amen, och inte ifrågasätter? Som en god vän uttryckte det: “varje gång du blockerar någon minskar du ditt eget universum.” Så klokt sagt! Våga bejaka mångfald!
När någon tar på sig rollen att vara upplyst, kunna sprida själslig kunskap och agera i kärlekens tecken drar jag ofta öronen åt mig. Det kan ge mig rysningar – och tyvärr inte sällan av obehag. Att utnyttja någon som strävar efter att vilja utvecklas andligt, i sina egna maktspel, är allt annat än kärleksfullt.
Ofta utövar de här personerna en slags härskarteknik, där de – i sin självpåtagna roll av upplyst kärlekprofet i kontakt med den spirituella sidan – styr över rätt och fel.
Så agerar kärlek
Såhär tanker jag om kärlek och dig som vill gå ljusets väg och hjälpa andra. Du är någon som visar vägen genom att själv agera med kärlek. Som lyssnar och svarar, och inte ryggar bakåt. Har en dörr öppen och kan möta även den som inte helt passar in i din mall. Som kan förklara, och inte minst acceptera oliktänkande. Kanske når du och den du möter konsensus, kanske inte, men det betyder inte att du förminskar din medmänniska.
Att leva upp till detta är förstås svårt. Men om man utger sig för att vara själslig coach får man nog tåla krav. Människor med tungt bagage eller som befinner sig i ett gungande skede i livet söker inte sällan vägledning. De tar villigt tag i varje halmstrå. Att då utge sig för att vara den som kan visa vägen är ett stort ansvar.
Förmodligen är det såhär en sekt fungerar; om du inte tänker och tycker som övriga medlemmar stängs du ute, blir utfryst. Är allt du söker just gemenskap kan det vara förödande. Effekten kan bli att du blir villig att jämka på både den ena och den andra principen för att bli upptagen i gemenskap. Få vara med. Slippa stå ensam utanför.
Att acceptera oliktänkande
Det är inte alltid lätt att skilja rätt från fel. Faktiskt. Men att slänga igen en dörr i ansiktet på någon utan förklaring (eller att låta den andra få möjlighet att förklara sig), är inte rätt från någon som påstår sig ha rollen som livscoach. Du om någon ska väl vilja möta just de oliktänkande, för att sprida bredare och alternativa perspektiv? Och acceptera vare sig de väljer att ändra synsätt eller inte.
Självklart handlar allt jag här skriver om uppfattningar där ingen kommer till skada, där “oliktänkandet” inte på något sätt är skadligt eller farligt. Men just nu i vår turbulenta tid (där hur vi agerar inte bara påverkar oss själva) behöver vi mer än någonsin fundera på hur vi bemöter vår nästa. Med kärlek, nonchalans eller maktspel.
Intressant det du säger om att vissa ”kärleks” budskap ger dig rysningar. Känner igen det väldigt väl. Det är många som skriver budskap, det är ingen som inte kunnat skriva under på att mobbing är fel. Men när man träffar dessa människor i verkliga livet , då är det andra visor.
Vi får utgå från att alla gör sitt bästa, även om det inte alltid blir rätt. Det viktiga är att vi själva vet var vi står och hjälps åt att vara varandras förebilder. Kärlek är alltid den bästa utgångspunkten!