Tycker du att det är helt okej att gå till tandläkaren eller lider du av tandläkarångest som jag? Min ångest för allt vad tänder och tandläkare heter började med en olycka i ungdomen då jag bröt käken. Resultatet blev att alla tänder var lösa, några gick av och läkarna surrade ihop munnen för att tänderna skulle läka fast igen. Jag fick inte öppna munnen eller äta på sju veckor. En tid som satte spår minst sagt.

Idag står just ett tandläkarbesök på schemat. Inte alltid så kul men nödvändigt. Jag har skjutit upp undersökningen sedan i våras på grund av corona men nu börjar det bli dags, så inte så mycket att göra än att bita ihop och hoppas på det bästa.

Felplacerade celler

Jag oroar mig för jag har tidigare fått beskedet att en tand var angripen av ”något” (jag har redan förträngt namnet på vad det hette, resorption tror jag, vilket innebär att felplacerade celler ”äter upp” tanden inifrån eller får den att växa fast i käkbenet). Det har alltså inget med karies att göra och varför man får det är det ingen som vet. Det beror inte på misskötsel eller något sådant, men det kan mycket väl vara min tidigare tandskada – ett trauma som det kallas – som orsakat det.

Det sorgliga är att en sådan tand inte går att rädda. Nedbrytningen kan stå still i många år men har det väl börjat accelerera vill man vara säker på att inte intilliggande tänder drabbas så den drabbade tanden måste bort… Den förra tanden som drabbades fick jag dra ut.

Tandläkarångest

Total ångest på så många plan, inte bara av den hemska smärtan när jag förra gången fick dra ut en tand (eller veckorna efter då jag drabbades av en inflammation eller något och hade så ont att jag gick på smärtstillande och grät). Det ville inte läka som det skulle och jag fick gå tillbaka till olika tandläkare flera gånger. Jag fick också en underlig känsla av ångestfylld förlust, något som hörde till mig var plötsligt borta. Det låter fånigt jag vet, men jag kan inte förklara det på annat sätt.

Som ni förstår är jag orolig över vilket besked jag ska få idag. Håll tummarna att allt ser bra ut. Just nu känns eventuell karies som det minsta problemet.

Uppdatering eftermiddag: Lycka! Allt gick bra tack och lov! Efter två och en halv timme hos tandläkaren med undersökningar, röntgen och faktiskt också en rent estetisk lagning (en flisa hade gått på en tand) så var beskedet: ingen karies, ingen fortskridande resorption som måste åtgärdas, ingen tand som ska dras ut – idag i alla fall. Dagen kanske kommer om ett halvår, eller om 60 år, men den dagen den sorgen.

Just nu är jag lite öm efter tandhygienistens framfart, men ändå väldigt lättad! Sedan var det ju räkningen i och för sig, men det är en annan slags ångest… 🙂