En dyr tå dansar nu runt i vårdkarusellen

Jag vill gärna behålla mina tår intakta. På tredje tån på höger fot syns lite av födelsemärket allt handlar om.

Att hamna i vårdsnurren har man ju läst om, men att själv befinna sig där känns inget vidare. Och jag är inte ens sjuk! Hoppas jag i alla fall. Och det är med tanke på dem som faktiskt är det som jag bara måste skriva detta…för vem hade orkat som sjuk?

Med oro för malignt melanom

Allt började för några år sedan. Man läser ju om malignt melanom, eller hur, och hur viktigt det är att hålla koll på sina födelsemärken. Spatänkare som jag är, och förespråkare av att ta hand om sin hälsa och sköta om sig i förebyggande syfte, sökte jag därför till vårdcentralen när ett par födelsemärken både mörknat, växt och dykt upp. Jag ville i alla fall kolla upp dem.

Vid just det besöket, en sommar, var min ordinarie husläkare på semester. Den läkare jag fick möta hittade inte rätt utrustning för att kolla mina märken men försäkrade mig om att de såg bra ut. Det kändes i ärlighetens namn sådär, att han egentligen skulle undersökt med något slags instrument men skippade det (av slöhet?) eftersom han inte hittade utrustningen och ändå konstaterade att allt var okej.

Osäkerhet och remiss 1

Nu ett par år senare, när fler märken dykt upp på min kropp, sökte jag igen. Jag har inte besvär men det kändes olustigt. Man vill ju inte hamna i en sits där man får höra ”ja tänk om du kommit med detta för ett par år sedan, i god tid, DÅ hade vi kunnat göra något…”.

Denna gång fick jag träffa en läkare som var ny på vårdcentralen. Att vi knappt förstod varandra hör kanske inte hit men han var i alla fall inte säker i sin roll. Han hade inget konkret råd, inte heller någon konkret diagnos. En kollega kallades in, en äldre mer erfaren läkare. Vi gick på hans linje; att skicka remiss till hudspecialisterna på Läkarhuset Odenplan för att där ta bort ett av märkena som sitter på sidan av en tå. De övriga var ofarliga bedömde han.

Från en specialist till en annan

Väl på Läkarhuset ett par veckor senare var jag inställd på ett kirurgiskt ingrepp. Jag var rätt nervös när jag kom, men helt i onödan visade det sig. Först kunde inte denna läkare heller ställa diagnos/ta beslut. Även han kallade in en kollega. (Arrghhh, all denna osäkerhet! Är inte det nästan det värsta?) Ingen ville göra något nu heller, och jag ville visserligen inte låta någon skära i mig om det inte var nödvändigt men samtidigt ville jag ju ha besked, inte mer tveksamhet.

I alla fall ville de inte heller göra något utan beslöt att skicka mig vidare, igen. Till ytterligare en specialist, mer specialist än vad de var (nu en kirurg). Jaha. Allt jag hade gjort hittills var att lägga tid och pengar samt en massa onödig oro på tån. Ännu hade ingen gjort något. Jag ringde faktiskt och frågade vårdcentralen om detta verkligen var rätt, att betala på varje ställe man kom till men blev hänvisad att klaga hos någon annan…

Bland guldpelare på Östermalm

Ännu en remiss skulle skickas och jag förträngde alltihop tills jag kollade mobilen imorse och såg att dagen D då jag skulle till denna nya specialisternas specialist var IDAG. Jag hade sett fram emot en ostörd skrivdag på hemmakontoret, men det vara bara att kasta sig iväg till denna specialistmottagning på Östermalm i Stockholm. Där, bland fejkade guldpelare på väggarna och röda skinnsoffor, fick jag vid ankomst veta: ”Du kan sitta ner, vi ska fika först”. Suck, vilket besked, varför bokar man in patienter på sin fikarast??

För att korta ner denna redan långa story kan jag bara berätta att jag och Fru Specialistläkare inte kom särskilt bra överens. Hennes självsäkra, tvära ton när jag slutligen blev inropad (lite nervös igen) kändes onödig och matchade illa med den olustiga känsla jag redan bar på (kundvård, någon?).

Skrämseltaktik

Mina frågor om vårdkarusellen (även fast att jag inte kallade det så) bemöttes med fler frågor av typen ”ja men hur tycker du att det skulle gå till då” och liknande. Jag försökte förklara att det ju var därför jag sökte vård, för att få råd. Men Fru Speclistläkare förklarade att hon hade minsann ingen aning heller om framtiden. Och la på lätt cyniska mothugg från överperspektiv. Hm. Onödig attityd tyckte jag, vilket jag också sa…

Till slut mjuknade hon något och jag försökte ta tillbaka fokus och vara konstruktiv, hur skulle vi nu göra med denna tå? Vilka val hade jag och vilka skulle konsekvenserna kunna bli? När jag hörde om ”sår som glipar och kanske blir svårläkt” och ”vi kanske måste transplantera” visste jag inte om det var för att skrämma mig eller för att jag skulle se sanningen i vitögat.

Betala får man göra oavsett

När Fru Specialist såg min oro och tveksamhet ville hon inte ens ta fram kniven. Utan nu ska hon skicka tillbaka mig till Läkarhuset där det ska tas en bild för att bevaka det hela. (VARFÖR I HELA FRIDEN GJORDES INTE DET FÖRSTA GÅNGEN!!!!!!?????). Sedan, om det bedöms nödvändigt, ska jag tillbaka till henne IGEN. Och varje gång och för vart och ett av alla dessa besök måste jag förstås betala…

Lättad OCH arg åkte jag hem igen. Nu har denna tå, som visserligen har en mörk fläck men kanske är helt frisk, hittills kostat mig över 1000 kronor i läkarbesök och SL-resor in till stan. Och det är inte slut än… För att inte tala om arbetstid, en hel arbetsdag i anspråk uppskattningsvis.

En snurrig karusell

Det känns helt galet, att en ”själv-omtanke” som till en början kändes klok och förebyggande, nu bara känns oerhört onödig och dumdristig (samt kostsam!). Vården är till för att man ska vänta tills man verkligen är sjuk, inte som i spavärlden där man vårdar sin hälsa för att INTE bli sjuk…(eller förebygger och stävjar ohälsa).

Kanske borde jag bara släppa hela projektet, men vad fick jag då? Ingenting, mer än kostnader, frustration och tidsbrist. Och skulle något trots allt visa sig på sikt stå fel till skulle det kännas ännu värre.

Jag tänker på dem som verkligen är sjuka och blir runtslussade på detta vis. Tvekan, inga beslut, allt är upp till patienten. Och visst, vi måste ju själva ta beslut om våra egna kroppar, men samtidigt – vad är vitsen med sjuk- och läkarvård när man ändå förväntas kunna mer själv?

Kommentera gärna

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Spabanken på sociala medier