Det trycker över bröstet, gör ont. Jag kippar efter andan. Det är Corona, men det jag är smittad av är inte själva viruset (så vitt jag vet) utan den oro som drar fram i dess spår. Det finns så mycket som berörs, som berör mig, som berör dig, som berör oss alla. Långt fler saker än vår hälsa, även om den förstås är det mest centrala.

Folk har till exempel redan börjat tigga pengar. ”Stöd min verksamhet!” skrikas ut på Facebook. Ja, jovisst, jag är också småföretagare helt utan uppdrag, inkomst eller skyddsnät. Ingen kommer gå in och täcka upp för mig. Men att tigga ligger inte för mig…

Men det står också annat på Facebook. ”Jag hjälper dig med ärenden” har allt fler börjat skriva. ”Jag handlar åt dig, kör hem dina varor”. Kristider lockar inte alltid fram det värsta hos folk, som tur är. Vissa kliver fram och blir vardagshjältar. Heja er.

Hur det än blir med allt har jag kommit fram till att jag måste trycka paus på informationsflödet. Min hjärna klarar inte mer just nu. Eller rättare sagt; mitt bröst klarar inte mer, jag måste kunna andas också. Klara av vardagen, finnas och vara stark för min familj och mina barn. Och planera för hur det ska gå till att lösa när skola och förskola stänger – för det är nu bara en tidsfråga. Måndag är min gissning.

Till dess får ni leva med att jag kommer skriva mer glättiga saker också, helt corona-fria. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller stoppat huvudet i sanden, bara att jag måste få tänka på något annat några minuter av min vakna tid för att överleva. Förhoppningsvis känner ni likadant.